Dags för långpass. Men idag var det en sådan här dag då man inte har något gratis. Då backarna inte känns lätta utan man får kämpa sig uppför och man bittert registrerar motvinden. Medan jag kämpade på i terrängen tänkte jag på stackars Emi som inte får springa på sex veckor och insåg hur glad man ska vara över att man kan springa. Bland det värsta jag vet är att vilja springa men inte kunna, vare sig det är pga skador eller tid. Det är en helt annan sak att välja att man inte vill springa. Jag kom att tänka på mina tre graviditeter. Jag ska absolut inte klaga för jag har mått bra alla tre gånger utan några större bekymmer men jag minns hur jag de sista veckorna längtade något så fruktansvärt efter 1) opastöriserad ost 2) att få springa, snabbt och långt. När jag tänkte på allt detta så kändes plötsligt backarna lite lättare. Blev totalt 33 km och jag höll ett bra långdistanstempo inom ett spann mellan 4,45-5,20 min/km. Sprang hela Lidingöloppet och sammanlagt blev det 33 km för benen.